Jag ser mig själv som en kommunikativ person, inte nödvändigtvis verbalt, utan på det sättet att jag uppmärksammar och bemöter. Att känna och läsa av strukturer utifrån mina egna upplevelser har alltid fallit naturligt. Men i det kan också ett tunnelseende förekomma, då min synvinkel inte alltid tillåter hela bilden att tala.
Detta kan leda till att jag i vissa fall avfärdar och utesluter det som jag inte tycker passar.
Det kan låta som en paradox, men det ena utesluter inte det andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar